En och man

[TKO]

Låt oss först konstatera att man är inkompetent. Uppgiften är att guida resenärerna och när man inte ens kan svara på vart en uppgång som resenären pekar på leder, då klarar man inte sin arbetsuppgift. Man är per definition inkompetent.

---klipp---

Låt oss först konstatera att det är svårt att förstå vem "man" är som är inkompetent. Kan det månne vara skribenten "Inge"?

undrar
Thomas K Ohlsson

[dr Cassandra Nojdh]

Ja, ingenjörn, det är svårt att veta vad skribenten ifråga har för genus. Dessutom har min dotter, som vet allt om att uttrycka sig PK (ett uttryck som jag egentligen inte gillar eftersom det används ofta av fascister), sagt att det numera heter "en" eftersom "man" inte är sms. (som man säger) "genusneutralt". Det där låter ju som man(!) kommer från direkt Norrland: "känn´ du en Sixten?". Men så är hon ju också gift med en norrlänning.

[LÃ…1]

Ja, ingenjörn, det är svårt att veta vad skribenten ifråga har för genus. Dessutom har min dotter, som vet allt om att uttrycka sig PK (ett uttryck som jag egentligen inte gillar eftersom det används ofta av fascister), sagt att det numera heter "en" eftersom "man" inte är sms. (som man säger) "genusneutralt". Det där låter ju som man(!) kommer från direkt Norrland: "känn´ du en Sixten?". Men så är hon ju också gift med en norrlänning.

Ordet "man" kan man ha många synpunkter på. Men det lär härstamma från ordet människa, vilket ju språkligt är femininum. Att ändra till -person i alla möjliga titlar är löjligt, om man frågar mig.

[TKO]

För att fortsätta det språkligt/dialektala sidospåret vill jag påpeka att pronomet "en" används även i den vackraste av dialekter - Närkingskan!

Lyss tillpoetens ord:

"En borde inte sova
när natten faller på
en borde se på stjärnorna
en borde vara två"

vänligen
Thomas K Ohlsson

[dr Cassandra Nojdh]

Ja, vissa lever ju kvar i kasusvärlden. Det vore kanske bäst om de höll sig där!

[dr Cassandra Nojdh]

Som sagt, allt detta grundar sig på ett påstående som vi inte vet någonting om sanningshalten i (och nu uttrycker jag mig vänligt).

[TKO]

Låt oss först konstatera att man är inkompetent. Uppgiften är att guida resenärerna och när man inte ens kan svara på vart en uppgång som resenären pekar på leder, då klarar man inte sin arbetsuppgift. Man är per definition inkompetent.

---klipp---

Låt oss först konstatera att det är svårt att förstå vem "man" är som är inkompetent. Kan det månne vara skribenten "Inge"?

undrar
Thomas K Ohlsson

Låt oss konstatera att nivån för de intellektuella utmaningarna kan variera, när vi ändå diskuterar intelligensen.

Jag tycker dock inte att syftningen är svårförstålig. I synnerhet inte med följande skrivet direkt före.

..så det är inte personalen som är inkompetent.

Jag replikerade alltså mot detta.

Finner dock ingen anledning att betvivla TKOs ord då han uppger sig se svårigheter i att inse sammanhanget.

SÃ¥ signaturen menar "den" men skriver "man"?
Inte underligt att det blir obegripligt!

utbrister
Thomas K Ohlsson

[TKO]

Om man nu menar "personalen" är det kanske lämpligt att skriva "personalen"? Eller om det är för jobbigt så går det också att använda ett pronomen - lämpligen "den"...

Dessutom går det att ifrågasätta om ett kollektiv som "personalen" kan vara inkompetent - det torde snarare vara så att några, flera eller alla individer som ingår i kollektivet är inkompetenta. Men nyansering har kanske aldrig tillhört signaturen "Inge":s starkaste sidor?

Men nu när vi fått veta vilka som avsågs blir slutsatsen att det är en ganska infam anklagelse signaturen "Inge" kommer med - hen mer eller mindre idiotförklarar alla som arbetar med att informera trafikanter vid T-centralen/Stockholm City. Och detta tydligen på mycket lösa grunder, hörsägen är ett ord som dyker upp i mina tankar.

Men det är ju lätt att vräka ur sej otidigheter bakom en anonym signatur - beteendet är inte ovanligt.


vänligen
Thomas K Ohlsson
ovanligt kompetent

PS: För övrigt kan jag inte påminna mej att jag druckit någon "du- och brorskål" med signaturen "inge" - så jag undanber mej detta duande. Hyfs, snits och stil verkar inte ingå i signaturen "Inge":s uppfostran - det är nästan så jag tror han gått på Carlsons... /DS

[dr Cassandra Nojdh]

Om man nu menar "personalen" är det kanske lämpligt att skriva "personalen"? Eller om det är för jobbigt så går det också att använda ett pronomen - lämpligen "den"...

Dessutom går det att ifrågasätta om ett kollektiv som "personalen" kan vara inkompetent - det torde snarare vara så att några, flera eller alla individer som ingår i kollektivet är inkompetenta. Men nyansering har kanske aldrig tillhört signaturen "Inge":s starkaste sidor?

Men nu när vi fått veta vilka som avsågs blir slutsatsen att det är en ganska infam anklagelse signaturen "Inge" kommer med - hen mer eller mindre idiotförklarar alla som arbetar med att informera trafikanter vid T-centralen/Stockholm City. Och detta tydligen på mycket lösa grunder, hörsägen är ett ord som dyker upp i mina tankar.

Men det är ju lätt att vräka ur sej otidigheter bakom en anonym signatur - beteendet är inte ovanligt.


vänligen
Thomas K Ohlsson
ovanligt kompetent

PS: För övrigt kan jag inte påminna mej att jag druckit någon "du- och brorskål" med signaturen "inge" - så jag undanber mej detta duande. Hyfs, snits och stil verkar inte ingå i signaturen "Inge":s uppfostran - det är nästan så jag tror han gått på Carlsons... /DS

Ja, ingenjörn vad ska man säga. Genom lämpligt valda abstraktioner utan fastlagd innebörd kan man "bevisa" vad som helst.

Nu har jag ju, i likhet med APA ( vars medlemmar inte får ställa diagnoser på offentliga personers mentala hälsa - ex.vis USA:s president - den sk. Goldwater rule: https://www.psychiatry.org/news-room/ap ... water-rule) förbjudits yttra mig vidare om detta, men ingenjörn vet nog vad jag menar.

[Harald]

man [nominativ]
ens [genitiv]
en [dativ]
en [ackusativ]

Det där är en teoretisk och ohistorisk konstruktion utan rot i verkligt språkbruk, kanske en skolmästarregel från 1900-talet. Här är några exempel ur Svenska Akademiens ordbok.

Fornsvenska: är bätre at en tigher / än mena onth then han goth sigher
Olaus Petri 1527: Thz wore ärlighit ath en rättade sich sielff
Gustaf Fröding 1891: Ofta ser en, att det tar skada, / som växer vackrast och lofvar mest.

[twr]

man [nominativ]
ens [genitiv]
en [dativ]
en [ackusativ]

Det där är en teoretisk och ohistorisk konstruktion utan rot i verkligt språkbruk, kanske en skolmästarregel från 1900-talet. Här är några exempel ur Svenska Akademiens ordbok.

Det är möjligt, men det är ju så orden används i standardsvenska. Många dialekter använder dock en även i subjektsform, och detta har ju blivit vanligare även i standardsvenskan under de senaste åren.

[LÃ…1]

Glöm inte uttrycket "en annan" i betydelsen "jag" eller "jag själv".

[Odd]

Frågan är; Är det ett problem, egentligen?
Det är väl bra att språket utvecklas och förändras. Tänk om vi fortfarande hade talat som på 1000-talet?

[LÃ…1]

Frågan är; Är det ett problem, egentligen?
Det är väl bra att språket utvecklas och förändras. Tänk om vi fortfarande hade talat som på 1000-talet?

Egentligen är det inte något problem, språkligt. Vad språkforkare och annat fackfolk tycker vet jag förstås inte.
I vissa dialektersäger man ju "en" på ett naturligt sätt till vardags. Men i normalt tal låter det konstlat, och även i skrift blir det löjligt.

Det som jag, och säkert många med mig, retar sig på är att detta är symtom på en fånig genusdebatt. På samma sätt som många nu säger talesperson i stället för talesman. Det är knappast för att dölja att det historiskt nästan bara varit män som haft en position som medfört titlar som talesman, tjänsteman, ombudsman, god man, förättningsman etc. Men den historiska orsaken kommer ju att försvinna ur framtida generationers medvetande. Var inte ängslig, utan låt historien synas i språket, säger jag.

Att man tagit bort könsbestämningen i vissa titlar, där det just fungerat som en könsbestämmning är lättare att förstå. T.ex. lärare - lärarinna. I andra sammanhang har har den feminina benämningen avsett yrkesmannens hustru. T.ex. prost - prostinna. Men detta har väl försvunnit ur språkbruket. På goda grunder.

Det finns minst en yrkestitel där könsbestämningen kan ha betydelse. Det är skådesplare kontra skådespelerska. Det kan ha betydelse för t.ex. rollsättare. Även i andra scenyrken kan det nog ha viss betydelse. Sångare och dansare t.ex.

[Anders Hanquist]

Så länge man inte ger sig på titeln talman i Riksdagen så bryr jag mig lite om sådana där fånigheter. Men skulle man få för sig att byta det mot "talperson" då är måttet definitivt rågat. Birgitta Dahl skötte det jobbet med den äran en gång i tiden och då diskuterades inte om hon kunde vara just "talman".

[LÃ…1]

Så länge man inte ger sig på titeln talman i Riksdagen så bryr jag mig lite om sådana där fånigheter. Men skulle man få för sig att byta det mot "talperson" då är måttet definitivt rågat. Birgitta Dahl skötte det jobbet med den äran en gång i tiden och då diskuterades inte om hon kunde vara just "talman".

Riksdagsmännen riktar ju sina tal till "herr talman" alternativt till "fru talman", beroende på vem som råkar tjänstgöra för tillfället. Tolkar man ordet "man" som könsbestämmande så skulle ju "fru talman" vara helt galet.

[Odd]

Av någon outgrundlig anledning så slutade inte språket att utvecklas efter 1860, trots att det inte alls behövdes.

[LÃ…1]

Av någon outgrundlig anledning så slutade inte språket att utvecklas efter 1860, trots att det inte alls behövdes.

Vad menar du med "trots att det inte alls behövdes"?

Det är klart att språk behöver utvecklas. Men det betyder inte att man inte får ha synpunkter på vissa språkliga förändringar. Eller på orsaken till förändringarna.

[twr]

Av någon outgrundlig anledning så slutade inte språket att utvecklas efter 1860, trots att det inte alls behövdes.

Vad menar du med "trots att det inte alls behövdes"?

Det är klart att språk behöver utvecklas. Men det betyder inte att man inte får ha synpunkter på vissa språkliga förändringar. Eller på orsaken till förändringarna.

Verkligen.

Utveckling/förändring är varken bra i sig, eller dåligt i sig. Det måste värderas från fall till fall.

[Anders Hanquist]

Riksdagsmännen riktar ju sina tal till "herr talman" alternativt till "fru talman", beroende på vem som råkar tjänstgöra för tillfället. Tolkar man ordet "man" som könsbestämmande så skulle ju "fru talman" vara helt galet.

Ja visst. men man behöver ju inte tolka det så. Det har fungerat med "fru talman" länge, och kvinnor på kontor har kallats "tjänstemän" i alla tider utan att det varit konstigt på något sätt. "Tjänstekvinna" har förvisso tunits, men var något helt annat. Den gamle språkvårdaren Bertil Molde skrev en gång "Vi skall inte vara rädda ordet talesman, och vi skall inte lägga oss till med flera "taleskvinnor" eller ännu värre "talespersoner"!

Men han dog 1995 och nu fullkomligt översvämmas vi av "talespersoner" och alla andra krystade "personer".